Är det du, allra käraste barn som kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa vad jag längtat, men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist, det vågar jag knappast tro.
Fast det var min enda beständiga dröm, som aldrig kom till ro.
Kom sätt dig hos mig lilla barn. Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna att du är mig nära, jag vill höra dina andetag.
Tänk vad allting krångligt och konstigt med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn, så väl att du kom ändå.
/Harriet Löwenhjelm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar